Bortom traumamyten: Sanningen om varför vi älskar kink
Kinky för att du är traumatiserad? Myten som fortsätter att leva
I en värld där vi strävar efter att förstå mänsklig sexualitet blir få områden så missförstådda och förenklade som kink och BDSM. Det började med ett tvärsäkert uttalande från en influencer: "Folk njuter bara av smisk, strypning och skällsord för att de är traumatiserade." En slutsats som snabbt möttes av en motfråga i kommentarsfältet: "Vem är inte traumatiserad?"
Och där har vi det – en logisk härledning som är lika lockande som absurd. Om endast traumatiserade människor är kinky, och alla är traumatiserade, måste alla vara kinky. Din förskolelärare, din tandläkare, din mormor. Alla kinky.
När förenklingar blir farliga
Problemet med dessa svepande generaliseringar är att de reducerar något komplext till någonting enkelt och patologiskt. När människor ser smisk antar de barndomstrauma. När de ser strypning antar de skada. När de hör någon stöna "ja, Pappa", antar de olösta fadersrelationer.
Men vad om – och häng med i tanken här – kink inte alltid handlar om att läka sår? Vad om vissa människor bara... gillar det?
Argumentet är en klassisk syllogism:
Endast traumatiserade människor ägnar sig åt kink.
Alla är traumatiserade.
Därför är alla kinky.
Ironiskt nog gör detta resonemang motsatsen till vad det ursprungliga påståendet avsåg – det normaliserar kink snarare än att patologisera det.
Vad säger forskningen?
Låt oss få några siffror på bordet:
En studie i Journal of Sexual Medicine fann att 65% av människor har fantiserat om att bli dominerade.
47% har föreställt sig att dominera någon annan.
20% av vuxna har faktiskt engagerat sig i BDSM.
Det är en betydande del av befolkningen som tittar på en smiskpaddel och tänker, "hmm... vet du vad, kanske."
Ännu intressantare är att samma tidskrift undersökte de psykologiska profilerna hos BDSM-utövare. De fann att dessa personer var:
Mer extroverta
Mer samvetsgranna
Mer öppna för nya erfarenheter
Mindre neurotiska
Mindre känsliga för avvisande
Om trauma orsakar kink, varför får då BDSM-utövare bättre resultat på mätningar av psykisk hälsa?
Kinkens många motivationer
Nyanser har kommit in i samtalet. Ja, vissa människor använder BDSM för att bearbeta trauma. Och det är giltigt. Men andra gör det av helt olika anledningar:
Spänningssökande: Vissa människor hoppar ut ur flygplan. Vissa människor blir smiskade. Inget av detta kräver en traumatisk bakgrundshistoria.
Fördjupat förtroende: Studier visar att BDSM ökar intimitet och emotionell bindning mellan partners. (Om du tycker att strypning är skrämmande, prova att vara emotionellt sårbar, inte sant?)
Verklighetsflykt: Livet är uttömmande. Ibland är det skönt att sluta fatta beslut och bara säga "ja, Herre".
Ren njutning: Vissa människor gillar ananas på pizza. Vissa människor gillar smärta med sina orgasmer. Personligen tycker jag att ananas på pizza är det verkliga problemet här.
Var kommer ekvationen "Trauma = Kink" ifrån?
Den har funnits i århundraden. Michel Foucault argumenterade i "Sexualitetens historia" att kategorisera sexuella beteenden som "normala" eller "avvikande" är en metod för social kontroll. Idén att kink måste vara ett symptom på trauma är inte bara en missuppfattning av mänsklig sexualitet utan ett verktyg för att hålla vissa uttryck av njutning i skuggorna.
Vår kultur älskar att märka allt utanför huvudfåran som fel. Och om det är fel måste det vara resultatet av skada.
Polaritet och kink
När vi talar om polaritet mellan maskulin och feminin energi blir kink särskilt intressant. I dominans- och underkastelserelationer kan det polariserade energiutbytet förstärkas och utforskas i en trygg miljö. Detta är inte nödvändigtvis ett resultat av trauma utan kan vara ett sätt att förstärka och utforska de naturliga energierna som existerar mellan två människor.
För många par som utforskar D/s-dynamik är det just denna polära spänning som skapar den magnetiska dragningskraften. Det handlar inte om skada utan om att förstärka det som redan existerar naturligt.
En bättre slutsats för mer medvetna tider
Istället för att landa i en värld där alla är kinky, är kanske en mer grundad slutsats följande:
Trauma är en nästan universell mänsklig erfarenhet.
Kink är ett av många sätt som människor uttrycker sig på.
Orsakerna bakom våra begär är komplexa, och allt behöver inte ha logisk mening för utomstående.
Kink är inte en störning, inte heller är det uteslutande resultatet av trauma. Nästa gång någon försöker pressa in all mänsklig sexualitet i en enda mening, kom ihåg:
Om logiken kan förvandla "endast traumatiserade människor är kinky" till "alla är kinky" med den enkla frågan "vem har inte upplevt trauma?" är det kanske dags att pensionera det argumentet helt och hållet.
När det gäller vår utforskning av polaritet, sann maskulin och feminin energi, och autentiska relationer, behöver vi sluta dra förenklade slutsatser. Kink kan vara ett verktyg för helande, ja – men det kan också vara ett uttryck för ren njutning, ett sätt att utforska energier, eller helt enkelt ett annat sätt att vara mänsklig.
Och är det inte det som är det vackra med att vara människa? Att vi är komplexa, mångfacetterade och omöjliga att reducera till enkla ekvationer.
